grubbel

Jag har funderat ett tag på varför spåret gick som det gick i lördags. Jag har två teorier. Nr 1 är att hon inte ville markera spårpinnarna, hon bara stannade, och sen lät jag henne spåra vidare istället för att tjafsa om det.
Men jag tror att det var dumt, för när hon ligger en stund så fokuserar hon tillbaka, och hinner fundera var spåret egentligen gick. Hon hinner också hämta andan och varva ner OCH ladda om batteriet.
Dumt att jag inte tänkte på det.
Nr 2 är den trista och löjliga ursäkten rådjur. Jag har inte trott att hon bryr sig så mycket om dem, men jag tror tyvärr att hon kanske gör det så pass att hon kan bli distraherad i sitt spår.

Igår var vi i velam och rekade mitt gamla elitspår, och jag försökte göra om det till ett lägrespår. Jag la ut det efter jobbet, sen åkte vi till nacka bk och tränade platsliggning och budföring med skott. Det gick alldeles utmärkt. Kara fick spåra efter ca två timmar, det var ganska torrt, bitvis lite fuktigare, och där gick det mycket bättre.
Men efter en tredjedel av sträckan började hon lyfta nosen och stod och vädrade i luften, jag tror hon sniffade efter vilt. Hon verkade helt ovillig att ta upp spåret, och jag stod och funderade en bra stund på hur jag skulle göra, medans hon stod och vindade.

Jag bestämde mig för att inte låta henne göra så, och eftersom jag visste exakt var spåret gick så talade jag strängt om för henne vad jag tyckte. Ett tag såg det ut som om hon tänkte vägra förstå, och det kändes inte bra att bli arg i spåret. Men som tur var så tog hon upp spåret igen, och vid nästa pinne berömde jag jättemycket. Sen tog hon resten av spåret. Då vi kom tillbaka till bilen var det ett rådjur som skuttade bara kanske 20 m ifrån oss. Kara stirrade och var lite svår att få kontakt med. Jag bestämde mig för att det var en bra störningsträning, så vi tränade lydnad på lilla gräsplätten. Rådjuret stod kvar i skogskanten bara trettio meter ifrån oss. Eftersom kara var så störd av det så nöjde jag mig med att hon följde vid sidan, och berömde när hon tittade upp på mig. Vid några tillfällen fick jag ingen kontakt, och vi blev osams rejält några gånger då hon var på väg till rådjuret. Efter några minuter tröttnade jag på denna trista träning och försökte jaga bort rådjuret genom att gå mot det och skrika och vifta med armarna. Den sket totalt i det och skuttade omkring lite på samma avstånd, men sen stod det kvar och stirrade på oss. Mycket märkligt, vi var ju där nästan en halvtimme. Tillslut fick jag iaf stopp på karan och vi kunde göra lite fritt följ, hon tittade då och då bort mot rådjuret, men följde iaf med mig.
Ikväll ska vi ut till samma ställe, jag ska nog lägga ett kort och enkelt spår, med gottis och lek. Sen ska vi promenera runt där vi märkt av vilt, och så ska jag diskutera rådjur, utanför spåret liksom.