Statyfnatt och annat fnatt

När kara var yngre var hon hemskt misstänksam mot statyer. Hon skällde på dem och ville inte gå nära. Typiskt spökåldern. Men typiskt mig hade jag ingen lust att vänta på att det skulle gå över av sig själv. Så vi gjorde staty-träning till en del av den vardagliga miljöträningen. Statyträningen bestod mest i att vi stod och hängde vid statyer, och jag strödde ut godis under, bredvid och uppe på statyer. Träningen lyckades alldeles utmärkt väl, här ses hon kontrollera om den här söder-brodern har något att bjuda på.




















Det är en hund som gillar att bli plåtad! Man får gottis då.







Det är så kul att leka i snön! Här är det helfnatt!