Spårträning i velam

Ah, vilken trevlig dag vi haft. Jag la tre spår i velamsund, och sen åkte vi en snabbis till klubben och lämnade några papper och fikade.
Sen tillbaka till velam, vi ställde bilen och promenerade bort till ridskolan med klicker och korv i högsta hugg.

Vi mötte mycket folk och passerade vaktande hundar, lekande barn, joggare och skidåkare. Jag passade på att klicka för allt som verkade intressant. När vi kom fram till ridskolan verkade hon inte lägga märke till hästarna alls. Jag anar att hon bara låtsades =)
För att testa lite gick vi en smal väg med hästhagar på båda sidor, med nyfikna hästar som hängde över staketet med långa näsor. Kara stirrade lite på dem och såg lite besvärad ut, men var tyst och gick ganska sansat. Jag klickade frekvent, både när hon tittade på hästarna och när hon tittade på mig.

Sen gick vi tillbaka mot bilen, och jag repeterade lite grejer från valpkursen. Tex lystringsträning, bara sa kara tio gånger på raken, med godis för varje gång. Samma sak med litet knyck i kopplet = godis, så fort hon drog lite i kopplet stannade jag och sa varsågod så fort hon tog ögonkontakt. När vi passerade den vaktande hunden, som befann sig tryggt bakom ett staket och gafflade så klickade jag varje gång han skällde. Vi passerade fram och tillbaka några gånger, och jag passade på att nej-träna varje gång hon försökte springa fram till hunden. Det gick jättebra, först sa jag nej, hon lyssnade direkt och vände mot mig, klick o godis... en liten stund senare provade hon igen och jag gjorde likadant. Sen gjorde hon det inte mer, hade hon gjort det hade jag nog blivit riktigt sur.. men det absolut viktigaste är ju att hon går att bryta med ett nej. Att hon inte gör om det kommer faktiskt på andraplats.

Sen var det dags för spåren. Första spåret fick hon ta upp själv, hon hittade det snabbt ca tjugo meter ifrån där jag släppte på henne, däremot började hon bakspåra mycket noggrant. Men en gång är ingen gång tänkte jag och började om. Då tog hon det i rätt riktning, däremot struntade hon i att markera två första pinnarna, och jag missade dem också i den djupa snön. Det spåret var ungefär 100 m bara, och den sista pinnen hittade hon, och stannade, men jag var tvungen att fråga vad hon tänkte göra innan hon la sig ner.

Andra spåret gick mycket bättre. Det var ungefär tvåhundra m. och korsade flera andra spår och även några stigar. Hon var mer fokuserad, och markerade de två apporterna fint.

Tredje spåret, ca 100 m. gjorde jag spårupptag igen, och då valde hon rätt själv. Nu hade tempot sänkts till en mer behaglig nivå, och hon var noggrann och markerade fint. Jag är ganska nöjd ändå med tanke på att det blev så bra när hon fått spåra lite. Om det visar sig vara ett problem med slarv i början kan det kanske vara fiffigt att låta henne gå ett kort spår på tävlingsdagen innan tävlingsspåret. Få se hur spårandet utvecklas.

För mig var det grymt ansträngande, mestadels var snön upp till knäna ungefär, och terrängen där ute är ju väldigt bergig och kuperad och snårig. Jag fick mjölksyra och andnöd och blev illröd i ansiktet efter att ha släpats ca 100 m. Inte alls särskilt behagligt att springa i så djup snö plus de branta backarna, och samtidigt försöka bromsa galningen. Kara verkade inte det minsta ansträngd, hon varken flåsade eller såg trött ut alls när vi var klara. Det bådar ju gott.