Psykopater och hundhatare

Har postat detta på annan plats redan, men tycker det lämpar sig i hundlighetsblogen också.

Idag gick jag hem från jobbet, det tar ungefär en timme. Jag hade på mig en svart jacka med pälskanter(fuskpäls givetvis) på ärmarna och luvan. Strax innan bron förbi slottet kommer en tjej i 25årsåldern upp jämsides och berömde jackan, och tyckte den matchade min hund, vilket den faktiskt gör. Jag tackade och var tvungen att skämta lite, (ja tydligen tvungen) och sa ”ja det är min förra hund, jag tyckte det var fint att ha som minne” och ”hahahaha” åt mitt eget skämt.

Tjejen, som vid första anblick såg helt normal ut, prydlig, ren, brunt lockigt hår i tofs och en nätt kappa, började nästan skrika, eller hon höjde rösten och sa att jag var hemsk som kunde ha hundpäls på mig, och att det borde vara förbjudet. Jag försökte säga att jag bara skämtade men blev överröstad. Då såg jag på henne att det var något fel, ok det förstod jag ju av beteendet, men det syntes faktiskt att hon var psykiskt sjuk. Jag insåg ganska snabbt att det inte var någon ide att försöka prata med henne, så jag skyndade mig lite för att försöka slippa undan. Hon följde efter och gick precis bakom mig, och efter ett tag blev hunden nervös och skällde lite på henne, men det hjälpte inte. Hon malde på om djurplågare och stackars hundar medans mötande folk stirrade på oss.

Till slut fick hunden nog och tog fram sin mest öronbedövande röst och gjorde sig hörd. Tjejen tystnade och fick tefatsögon. Medans jag fumlar och försöker få ordning och reda, och tyst på hundar bromsar en mötande cyklist in i höjd med oss, kliver av cykeln och börjar även han att skrika: ”ni jävla hundägare ska hålla reda på era jävla hundar ni ska fan ha hundarna kopplade fan dom bajsar överallt” (naturligtvis har jag min damphund kopplad på skeppsbron i rusningstid) Tjejen fortsatte med gråt i rösten att tjata om djurplågeri. Hunden var vid det här laget ganska skärrad, och tyckte nog det var lite svårt att hålla reda på två fiender. Och det var ingen ide för mig att försöka reda ut det hela, dessutom kände jag mig ganska uppretad själv vid det laget.

Så när jag halat in galna hundar och började släpa dem med mig därifrån hoppade cyklisten i vredesmod upp på sin cykel och susade iväg. Tjejen gav upp hon också, men gick bakom oss i ungefär tio minuter till, men fortsättningsvis höll hon normal samtalston, vilket gjorde att hunden ignorerade henne, och jag kunde inte urskilja vad hon sa. Fy fan jag är helt slut nu efter dessa långa minutrar.

Jag har iaf lärt mig en hel del av den här händelsen, och dragit några viktiga slutsatser.

1. Jag måste sluta skämta med folk. Jag vet att jag ändå inte är rolig. Det är inte värt det.
2. Jag måste flytta från Stockholm. Jag står inte ut med alla psykopater, hundhatare, trängsel mm.
3. Dagens ungdomar är förjävliga. Sådär var fan inte jag när jag var 25 år.

Yours truly/ cruella de ville